sofietime

Ibland känns livet bara tungt, väldigt tungt...Livet är som
en enda bergochdal bana. Ibland går det oerhört fort och vissa dagar,
ja, då går det bara så så så sakta...Alla tankar som går i ett enda varv
i huvudet konstant. Oron över sina vänner & sin familj. Vänner som sviker..
Kommet till ett stopp nu i detta och känner mig bara så slut, på att försöka..
Vill inte känna som jag känner - blir ledsen, besviken, känner mig utanför
och framför allt undrar jag varför ingen av mina vänner frågar mig hur jag mår.
Jag vet vilka jag älskar verkligen av hela mitt hjärta & jag vet vilka som känner
detsamma om mig. Jag älskar er så mycket, och tackar er för att ni finns i mitt liv
och har medkänsla med andra människor, att ni inte är själviska.. Jag orkar inte
längre lägga ner mer energi på dessa människor som aldrig kan göra någonting
för andra människor, göra så att dom mår bra och rå om dom. Det är alltid tanken
som räknas, men om inte den finns med i bilden..Vad finns kvar då?
Det verkar inte spela någon roll vad jag gör, ingenting förändras, och man kan
inte förändra alla människor, precis som att alla inte fungerar ihop.
Jag är så trött i själen & i hjärtat av att vara den enda som försöker hålla ihop
realtionerna hela tiden, nu är jag helt slut. Jag orkar inte...